Hejsanhej!
Jag har tänkt tillbaka på livet som jag har left eller hur man ska säga det? Det är ju nästan ett under att jag lever eller vad ska man säga? Har ju hänt så mycket saker i mitt liv. Jag skulle kunna skriva så mycket om allt osm hänt i mitt liv men det skulle ta så lång tid sen vill jag inte heller dela med mig av allt jag var med om för det är både hemska saker och bra saker. Det är ju så att jag aldrig i helvete kommer att glömma allt som jag gått igenom med alla människor. Jag känner klumpen i magen redan nu usch men det kommer ju endå alltid att finnas där på mig liksom.
Alla gånger jag varit så jävla elak mot dom närmaste till mig, jag fattar inte och känner mig bara dum en idag. Alla människor jag varit ledsen in för alla människor jag har försökt fåt tröst av men dom bara blivit arga och inte orka med mig, sen nu här idag så pratar dom inte människorna med mig nästan vad äre för fel? När dom fick reda på att jag börja med medecin och min diagnos så ville dom inte umgås med mig längre? Det gör fortfarnade så jävla ont i mig att tänka på det. Men jag tänker nu att jag har inte förlora något på det dom andra äre ju som har förlora på det dom har förlora en super bra vän som alltid ha hjälpt dom när dom haft problem med något. Men nu tänker jag inte längre hjälpa dom med det för dom hjälpte inte mig!
Sen självklart saknar jag dom ju men jag kan ju inte ha vänner som inte hjälper mig!
Sen mognar man ju med tiden och jag tror att jag mogna väldigt fort med det som hände, och allt jag gått igenom i huvud taget.
Känns faktist skönt att flytta och att börja om på lite nytt lite gran!
Sen om jag ska säga såhära jag mår ju bra nu och skrattar och har kul med dom kompisarna som jag har :) och med min undebara pojkvän som är helt undebar.