Det är bara jätte mycket just nu känner mig nere nästan hela tiden. Men jag vet inte varför? Jag gör bara det, tror att det kan ha med att jag inte gör något om dagarna plus att det inte är någon skola eller något. Grymt segt känns livet att vara!
Jag vill göra allt förutom att vara hemma jag hatar att vara hemma fråga mig inte varför men jag blir bara på grym dåligt humör och det är bara värdelös men den saken kan jag inte få något svar på någon som har svar på det?. Ska ju till psykologen snart eller om ett par månadet känns det som fast det är nästa torsdag en evighet känns det ju som i mitt huvud.

När jag tar min medecin känner jag inte längre någon sklnad på hur jag är om jag inte tar den. Jävligt konstigt tycker jag men får prata med psykologen om det om inte mera med min läkare får se hur det blir. Det är liksom inget man pratar om hemma känner jag, varför vet jag inte? Jag känner mest att jag ingen fattar vad jag menar och att jag vill ha ett svar på engång inte ett svar som man kan ju undra varför det är så. Då blir jag bara iriterad och arg så vi skiter i det och tar det nästa torsdag då hoppas jag på ett riktigt bra svar :).
Jag har ont öveallt nu igen men det är inget farligt eller något men grymt iriterande jag kan inte sova så bra, för det gör förbannat jävla ont i benet. Då känner jag att jag skulle kunna trycka i mig jätte mycket alvedon eller något som hjälper. Men inget hjälper eller det som hjälper är att jag slappnar av eller pratar med någon, för det kommer oftast när jag funderar på saker och inte pratar med någon. Eller om jag går och är arg!
Så en sak har jag lärt mig jag måste träffa min psykolog MINST en gång i veckan annars funkar inte livet för mig just nu iallafall. Fram över så kommer det nog bli bättre men just nu äre inte ett dug bra med något, det blir bara för mycket för mig. Konstigt nog blir det alltid mycket bättre när jag fått säga mitt till min psykolg fast jag blir arg på henne ibland och känner att jag vill byta. Men inerst inne vet jag att hon är riktigt bra och verkligen hjälper mig och säger det bästa till mig! Undebart att ha en människa som förstår mig och kan hjälpa mig att få mitt liv att funka så bra som det gör nu :).
Det hjälper liksom inte att prata med någon annan en min psykolog folk brukar säga till mig men prata med mig tveka aldrig på mig. Men vafan dom förstår inte hur jag menar eller något och då blir jag bara enu värre så nej det går inte. Inget illa menat mott dom som står mig nära men jag kan ju sjäövklart prata med dom som står mig nära men inte om sont jag har i huvudet nu. Därför blir jag arg,ledsen,iriterad och alla kännslor som finns. Tänker tillbaka på gamalt och blir enu mera ledsen och arg, det är inte bra av mig heller. Jag måste bli starkare och bättra mig själv med vissa saker det vet jag!! Men det går inte så bra just nu med sont, nervarderar mig själv bara!
Jag räknar nästan ner dagarna tills jag ska till psykologen och skolan börjar, Det är ju nästan sjukt :s.
Ingen människa kan vell längta till skolan? Eller psykolgen men det gör jag verkligen !!!

Jag tycker det är jobbigt att vara den jag är ibland för allt som har hänt.
Det är jobbigt att så många kompisar lämnat mig.
Det gör ont i mig när jag tänker tillbaka på hur jag mådde och hur jag var förr, när jag låg i min säng dag som natt hemskt ingen människa ska igentligen få uppleva det men det gjorde jag. Och ingen i min närhet ska få göra det mer en jag ALDRIG den hemskaskte tiden i mitt liv jag såg svart blod döden det var det jag såg framför mig jag förstår inte hur jag har kunna mått så dåligt och hade knappt kompisar som hjälpte mig så hemskt verkligen gör så fruktansvärt ont i mig när jag tänker på det faktist. Jag är nästan lute frustrerad hur man kan lämna en kompis för att hon mår så dåligt det är något jag aldrig kommer kunna förstå usch fyfan.
Nu i mitt liv så äre så otroligt mycket bättre, jag har en undebar pojkvän en undebar mamma en undebar syster, min mamma och syster såg jag som " mördare " i mina ögon när jag måde sådära dåligt. Dom fick inte röra mig dom fick inte gå in i mitt rum dom fick inte prata med mig. Jag får nästan lite skuldkännslor när jag tänker på det hur jag betede mig mot dom hur dum jag var :'(. Men dom var starka och stog kvar vid min sida hjälpte mig verkligen ur all skit så jävla glad för att hjälp jag fått idag och får och en son undebar skola jag har kommit till JAG ÄLSKAR DEN helt undebara lärare.

Jag älskar dom nära och kära men endå hatar jag dom med just nu, Jag vet att det är fel hur jag beter mig ibland men jag tränar på det väldigt mycket. känns som om det är påväg över gränsen.. men jag är stark och ska klara det hära med alla som stöttar mig!